Intervju med Kurt Squiers
Kurt Squiers var en av alla fans som blev uttagna av VH1 när de gjorde sin dokumentär om ac/dc fans, "VH1 Fanclub". Nu har han gjort en egen dokumentär om ac/dc fans och acdcmachine valde att fråga ut honom om hans dokumentär "Beyond the thunder".
Kan du berätta lite om dig själv?
Mitt namn är Kurt Squiers och jag har varit ett ac/dc fan sedan jag var 10 år och har alltid varit ett stort fan av deras musik, samlat och vävt in AC/DC andan i mitt vardagliga liv utan att verka alltför besatt. 'Beyond the thunder' är en film som jag arbetat fram i förhoppning om att de miliontals fans världen över, precis som jag, skall kunna dela med sig av sina gemensamma band och visa åt andra som inte vet vad ac/dc handlar om.
Jag har varit creative director i över 20 år på reklambyråer och har nyligen startat min egna firma som specialiserar sig på utveckling av varumärket, grafisk design och film till olika internationella kunder.
Vad är ditt första ac/dc minne?
Tja, det är ingen speciell historia utan precis som de flesta människor, de är påverkade av sina syskon eller av en vän. Mina bröder tog med sig hem "Highway to Hell" när jag var 10 år och jag blev verkligen fångad av allt från logotyp till den fantastiska musiken. Och så är det än idag. Det häftiga är att den allra första gången jag såg AC/DC i Massachusetts under "Fly on the Wall" turnén 1985, så var jag inte bara där med min familj.
Gregg Ferguson, var också där som jag inte lärde känna förrän nästan 20 år senare. När "Back in Black" och "For Those About To Rock" släpptes var jag i en sjundehimmel och jag kan komma ihåg att jag lyssnade livligt på "For Those About To Rock" efter att jag hade slitit av vinyl-plasten och sade till mig själv "Jag har aldrig hört kraftfullare än detta, och jag kommer aldrig igen."
Vad betyder AC/DC för dig? Och hur har det inspirerat det liv du lever idag?
AC/DC betyder oerhört mycket för mig på så många olika nivåer, det är nästan som en religion. Det ordet har vi använt oss av flera gånger i vår film. Och tro mig jag är inte en religiös person även om det låter djupt. Kanske särskilt för ett band som AC/DC men om du inte har något att hålla fast vid, dina barn, ditt jobb osv. då kan livet vara lite överväldigande ibland. AC/DC's musik har alltid varit där vid min sida kanske när jag behövde den som mest.
Om du skulle välja en särskilld AC/DC låt som har varit betydelsefull för dig, vilken skulle du välja?
Jag får ständigt frågan vem jag föredrar, Brian eller Bon, och jag är seriös när jag säger att jag älskar båda individer. Jag hade turen på min sida att jag blev ett fan strax innan Bon Scotts död och de första månaderna av Brian Johnsons inskolningen, så jag hade aldrig tid att favorisera den ena över den andra. För mig handlar ac/dc om de två unga bröderna som formade AC och DC en gång i tiden. Jag hämtar hellre en låt från varje epok istället för att välja Brian eller Bon.
NIGHT PROWLER - Ger mig gåshud varje gång jag hör den, än idag. Ljudet är imponerande, Angus solo är kuslig, texten är rätt ur en Stephen King roman och spåret går mot en mördare. Det finns inget som liknar det i AC/DCs hela katalog. Jag läste någonstans att de spelade in 7 olika versioner innan de fick precis som de ville ha det. Jag tycker att den är sentimental också, eftersom det är Bons sista inspelningen med bandet.
FOR THOSE ABOUT TO ROCK - Jag kan säkert säga att jag aldrig har hört en annan låt som har så stor inverkan i mitt liv som denna låt. Det bygger precis som "Stairway to Heaven" har krigsliknande bilder och analogier till rock likt Pink Floyds "The Wall", men inget av dem var så sentimental eller djup som denna, vilket är varför jag älskar den. Den är kraftfull, säker och lyfter fram ac/dc i sin bästa form. Det roliga är att jag alltid har sagt att AC/DC handlar om en sak, sex. och du skulle kunna tro att den här låten skulle vara ett undantag? Men ta bara en titt på kanonen på skivomslaget. Jag är ganska säker på att det inte representerar en kanon och vad händer om man ersätter ordet rock med ett annat ord, och vi är tillbaka till sex, eller??
I början av tjugohundra talet var du med i en ac/dc dokumentär gjord av VH1, kan du berätta lite om den?
VH1 ställde frågan "Varför är du världens största AC/DC-fan?". Så jag skickade in ett band när jag, framför hela min skola, framför min Angus Young imitation.
Jag sattes på prov och intervjuades vidare fram till den punkt då jag fick sätta ihop en video som skulle övertyga producenterna att jag var värd att bli en av de fem fans som skulle vara med i dokumentären.
Jag gjorde allt jag kunde för att de skulle välja mig. Efter att jag blev vald så filmade VH1 i tre dagar mig med min familj, på mitt arbete, på en konsert och till och med ett stort party som vi ordnade hemma hos mig. Det ledde till att jag blev DJ som "AC/DC killen" på norra New Englands största radiostation, fick uppleva AC/DC från den främre raden på Garden i Boston, jag satt bredvid Slash, och dessutom ordnade de med ett möte med hela bandet backstage. Det var bokstavligen en dröm. Jag är definitivt inte den största AC/DC fan i världen, men jag räknar med att jag är med på listan.
Kan du berätta mer om filmen som du skickade in till VH1, där du imiterar Angus Young?
Jag var iklädd en skoluniform, som jag bad min mamma att köpa för mig 1973. Och framför 1.000 elever på min skola i Maine gjorde jag ett framträdande som Angus Young, till låten "D.T" från Who made who-albumet. Det var runt 1986. Det var en sketch som jag skrev och regisserade som involverade mig porträtterande Angus Young. Dessutom var det ett bra tillfälle för mig att glida in i kostymen för en gångs skull för att se hur det kändes att uppträda inför en publik. Det var fantastiskt och jag tror jag fick några "gigs" efter det också. Jag kan inte säga hur många gånger jag spelat luftgitarr till AC/DC när jag var 12-18 år, så jag var ganska bra på det. och ja, jag gör det fortfarande!
Under "Stiff Upper Lip"-turnén så bevakade du och berättade ac/dc nyheter på WBLM radio station, gör du det än idag?
Nej, tyvärr inte. Jag satte mikrofonen på hyllan efter att ha jobbat i fem år som en "veckoslutskrigare" på WBLM (Norra New Englands största radiostation på Classic Rock i Portland, Maine.) Jag var nummer 1 under min tid i etern, söndagskvällar från sex till midnatt, ingenting att skryta med kanske men ändå. Hur som helst så kunde jag ju spela vad som helst med AC/DC , hur ofta jag ville vilket var fantastiskt. Jag spelade live låtar, ovanliga bitar, klippta versioner, ja vad som helst varje söndag. Jag hittade även en del AC/DC PR-musik , godbitar, dessa förmåner var ju bättre än själva lönen. Jag har allt att tacka WBLM för första gången jag träffade AC/DC och jag har fortfarande goda vänner på stationen.
Du har tillsammans med Gregg Ferguson gjort den nya ac/dc dokumentären, Beyond the thunder. Vad är historien bakom filmen? Var kommer idén ifrån?
Gregg och jag var i Chicago på The House of Blues och jobbade. Av en slump så var Brian Johnson och Cliff Williams med på "Classic Rock Cares" kvällen innan, vilket vi missade på grund av ett inställt flyg. Men vi bodde alla på samma hotell som ligger intill House of Blues. Under kvällen sprang vi på både Brian och Cliff i hissen tillsammans med Joe Lynn Turner och Mark Hitt. Och jag sa i princip tack till dem för att de inspirerat mig under hela mitt liv med deras musik och jag blev ganska chockad när de bjöd in oss på en drink i Crimson Lounge. Det bevisar verkligen hur jordnära människor de är. Jag kommer ihåg att jag och Cliff pratades vid ganska länge och att jag berättade för honom hur fantastiskt Arnaud Durieuxs och Murray Engleheart nya bok "Maximal Rock & Roll" var. Efter en snabb Jack Daniels med is överlämnade jag dem en box med Chicago Blues och sedan var vi tvugna att fortsätta jobba men kommer nog aldrig glömma hur generösa och givmilda de var.
Följande dag, satt Gregg och jag i en bar och skissade på en cocktail servett idén att göra en dokumentär om AC/DC. Jag tror att jag var så ivrig att ge tillbaka till AC/DC vad de har gett oss fans de senaste 35 åren. Vår första idé var att göra en dokumentär som följer AC/DC i inspelningsstudion, på turné, under deras lediga tid osv. Men det var alldeles för intensivt. Men vi skrev ändå upp ett affärsförslag och gjorde vad vi kunde. Management-bolaget sa att de gillade idén, men har inte riktigt plats för det just nu. Vilket är kod för "Förmodligen inte". Sex månader senare gick jag tillbaka till min ursprungliga idé om hur AC/DC kan få en sån stor påverkan på folk världen över, spelar ingen roll vad man har för bakgrund. Det skulle dessutom respektera bandets privatliv och inte störa deras arbete. Så vi började filma ungefär samtidigt som "Black Ice" turnén startade. Efter att vi hade filmat i över ett och ett halvt år, i 30 städer, sammanlagt över 80 intervjuer, 120 timmar HD-material, 3.000 korrespondenser, flera konsert evenemang och över 100 referenser av personer som lemmy kilmister, dee snider och eddie trunk . Men tyvärr så hade inte ac/dcs management ännu godkänt att vi skall presentera filmens koncept till bröderna Young eller till bandet, vilket var vårt krav. Men än sålänge är filmen inte godkänd, borde vi kanske be fans världen över börja prata om filmen för att få management-bolagets intresse.
Vad är eran mest minnesvärda intervju?
Vi blev just klara med en intervju med Lemmy i Kalifornien. Vi har intervjuat allt från Twisted Sister till Guns N Roses, komikern Jim Breuer till Trevor Hoffman, det finns något här för alla. Upphovsmannen till Rock Band, The Wiggles, en Harward musik professor, Pat Boone, Hillbilly hyllningsbandet Hayseed Dixie, Anthrax, Dweezil Zappa, Mastodon, krigshjälten Michael Durant och till och med före detta trummisen Chris Slade.
Det är lite svårt att komma ihåg om jag ska vara helt ärlig. Vårt mål är att bli färdiga med filmandet i år och komma i kontakt med en producent som kan hjälpa till med att färdigställa den här dokumentären och få ihop allt med tillgång, ekonomi och distribution så fansen kan få njuta av den snart. Vi gav verkligen allt vi hade i det här projektet.
|
|
|
