Intervju med Philip Morris
Philip Morris är den australiska rockfotograf som idag ståtar med en av de mest omfattande bildarkiv från australisk rockmusik.
Morris fotograferade acdcs första photo-shoot 1974 och var med i studion under inspelningen av "Dirty deeds done dirt cheap".
Kan du berätta om hur du blev fotograf för AC/DC?
1969 började jag arbeta som fotograf för rockbibeln "Go-Set", Australiens första exklusiva musiktidning.
Mitt första projekt var att fotografera "The Easybeats" och det gav mig en del kontakter inom Albert music. Senare signade "Alberts" acdc med Angus äldre broder George som producent. Jag hade träffat George sedan tidigare, då han var medlem i "The Easybeats".
1974 frågade Ray Arnold (turnémanager för acdc) om jag ville fotografera "hans band", vid de här lagret var acdc populärt i Australien.
Det här var en svår tid för nya band. Om man ville bli något så måste man ha något speciellt, eftersom det var väldigt många band som höll på med "glamrock".
Jag kommer ihåg att de stack ut lite mer än alla andra, speciellt med deras gitarrist klädd som en skolpojke. Annorlunda? Ja.
Ray ringde mig igen några veckor senare och sa,
"Kan du komma till Chequeers ikväll och ta lite live bilder på acdc?"
Det var en känd nattklubb i Sydney på sjuttiotalet som drevs av Shirley Bassi.
När jag kom till nattklubben märkte jag att publiken var mycket yngre än vad jag hade förväntat mig och bandet hade precis börjat spela. Efter att jag fått några bra bilder märkte jag att publiken var helt tagna av det energiska gitarrljudet och den galne gitarristen. För mig passade inte Dave Evans in i bilden av acdc.
Stämmer det, att du var med i studioinspelningen av "Dirty Deeds Done Dirt Cheap"?
Jag har en del svaga minnen från tiden då de spelade in "Dirty Deeds".
Jag fick ett samtal från Alberts där de bad mig att ta några exklusiva bilder när bandet spelar in sitt nya album.
Så jag åkte till studion på King Street och spenderade ett par timmar med bandet.
Det var en riktigt bra chans för mig att se hur hårt man jobbar innan man verkligen har skivan i handen. Precis när jag hade packat ihop så hände det något som jag aldrig kommer glömma. Bon slet frustrerande ut sina texter, blad efter blad, från anteckningsblocket och slängde de omkring sig och sa "de här kommer aldrig fungera" och ett nytt gäng med blad flyger på golvet samtidigt som jag lämnar honom där i en stor hög med papper på golvet.
Vad kommer du ihåg av Bon Scott? Har du några berättelser eller roliga historier om Bon?
Det första jag tänker på är de timmarna jag spenderade med Bon och bandet på King Street studion. Jag gjorde mitt bästa för att vara så osynlig som möjligt för att inte störa bandets arbete. Jag kommer speciellt ihåg scenariot där Bon slänger sina texter omkring sig. Tänk om jag hade plockat upp texterna, vad de vore värda idag !
En annan sak som jag sällan kommer glömma är Bons sista spelning i Australien. Det var i februari 1979 som jag fick ett samtal från bandets ljudtekniker, "Kom till Strata Motor Inn, ta med dina kameror acdc kommer göra en överraskning".
Jag åkte dit med min flickvän Rosie och när vi kom fram så höll "The Ferret's" just på att avsluta sin spelning. Ray tog oss backstage och bandet hade precis ätit middag och satt där med ett par öl.
Jag gick till Bon och introducerade min flickvän. "Hej Bon detta är Rosie, Rosie Bon".
Det var tyst några sekunder sen sa han
"AAAARRR ROSIE, Trevligt att träffas" han lät som en pirat med lapp för ögat.
Jag tyckte det var märkligt utan att veta att Rosie var namnet för bandets mest spektakulära nummer.
De tog sina instrument och gick till scenen medan vi tog andra vägen till våra platser. Rummet blev mörkt och Angus gick och skruvade på volymen och introt till "Whole Lotta Rosie" sprakade i högtalarna.
Jag har några riktigt bra bilder från den kvällen, min mest minnesvärda acdc konsert.
Du har även plåtat "Geordie" och "Fraternity", vad kommer du ihåg av det?
Oftast när jag mötte Geordie så var bandet på scenen. Jag kommer ihåg att Brian hade en väldigt stark röst och de verkade som ett bra rock band.
Jag mötte Brian ett par gånger, var vi än möttes (skivbolags receptioner, tv studio eller i samband med artiklar) så var han väldigt trevlig och oftast när vi träffades kom Brian fram till mig med en öl i handen. Det var riktigt lätt med Brian, aldrig någon press.
När jag första gången träffade Fraternity bodde de i ett stort terasshus i Woolagha, Sydney 1971. Tidningen jag skrev för ("Go-Set") ville att jag skulle göra en "Day in the life" eftersom de hade precis kommit upp i topplistan och hade ett bra rykte i Australien.
Vi anlände mitt på dagen till huset och bandet hade precis vaknat. Det tog ett tag att samla alla medlemmar från alla rum i det stora huset. Det föreslogs att vi skulle gå till Centennial Park för en omgång rugby.
Jag fick några riktigt bra bilder i parken. Några minnesvärda bilder var t.ex. på Bon med en fotboll, läder svettband, utan t-shirt.
I Fraternity var Bon mera tillbakadragen i skillnad från hans roll i acdc.
Vad sysslar du med nuförtiden?
Jag har precis avslutat en utställning i London "Let There Be Rock" som kom av stapel när Gallery Proud letade efter en visning av ac/dc material som skulle sammanfalla med den brittiska Black Ice turnén. De hade fått reda på att jag just avslutade min utställning
"Acdc Exposed!" i Sydney, och på den vägen är det.
På sjuttiotalet var mina gyllene år som fotograf och det var en stor epok i rock historien med legendariska rockband som Rolling Stones, Pink Floyd, Led Zeppelin, Blues Guy's, BB King, Bo Diddly, Muddy Waters, Lou Reed, David Bowie som inspirerade många australiensiska rockband.
Första gången jag fotograferade ac/dc var 1974 och sista gången var Bons sista konsert 1979. Tyvärr har jag inte sett bandet sedan dess.
Är du intresserad av att köpa Philip Morris fotografier? Besök hans hemsida RockPhotograph.com
|
