Intervju med Susan Masino
Susan är mest känd som författare till boken "Let There Be Rock - The Story Of AC/DC". Men hon är även den rock journalist som följt bandet mest från deras första amerikanska turné 1977 till nutid.
Kan du berätta om ditt första möte med bandet?
Jag träffade AC/DC på deras första USA-turné i augusti 1977 och blev brevvän med Barry Taylor. (Barry var en av bandets roddare.)
Efter det brukade Barry antingen ringa eller skriva till mig under de närmaste tre åren. Under den tiden har jag sett när de har spelat i Madison, Wisconsin, Milwaukee, Chicago och Rockford. Eftersom jag kände Barry så fick jag möjlighet att gå backstage och hänga med bandet. Genom åren har jag hållit kontakten med dem och jag går oftast backstage för att hälsa efter konserterna.
Du har skrivit boken "Let There Be Rock - The Story Of AC/DC", Vad kan du berätta om boken?
Jag släppte en ebok på cd-rom 2001 som hette
"Rock'n'Roll Fantasy: My Life and Times with AC/DC, Van Halen and Kiss".
Eboken trycktes upp i pocket-pärm 2003. Och boken fick uppmärksamhet av Omnibus Press (Music Sales Group) som letade efter någon som var intresserad av att skriva en uppdaterad biografi av AC/DC för deras räkning. I september 2004 gav de mig ett erbjudande och boken "Let There Be Rock - The Story Of AC/DC" släpptes i oktober 2006. Den har nyligen blivit återutgiven med ett nytt kapitel och en ljud-cd från en interview som jag gjorde med bandet 1977. Idag har boken blivit tryckt på åtta olika språk och kan köpas på acdc.com samt amazon.com
Hur skulle du i kortadrag beskriva innehållet i din bok?
Min bok omfattar hela AC/DC historien från att Angus och Malcolm föddes till "Black Ice"-turnén. Det omfattar alla deras turnédatum, album, mina personliga berättelser och berättelser från ex-manager, människor som arbetat på deras skivbolag och tekniker som arbetar med dem på turné.
Vad var din bästa källa till att skriva boken?
Några av mina absolut bästa källor var Perry Cooper, "Pyro" Pete Cappadocia som har arbetat med AC/DC sedan 1982, Mike Andy som var deras turnémanager i fyra år och Kirk Dyer som arbetat med Cheap Trick i fjorton år. Alla deras personliga berättelser har verkligen gett ett bra perspektiv till boken.
Fanns det något material som inte kom med i boken?
T.e.x. utskriften av intervjun jag gjorde med bandet 1977, som var 15 sidor, rymdes inte med i boken. Jag skrev 300 sidor och 200 hamnade i boken. Det var en del av mina personliga berättelser som togs bort för att hålla boken till en viss längd.
Har du något nytt projekt pågång?
Just nu arbetar jag med en bok till Hal Leonard/Backbeat Books som heter "Family Tradition - Three Generations of Hank Williams" som skall släppas under 2010.
Vad var din reaktion när du såg AC/DC första gången?
Första gången jag såg dem var jag helt förbluffad över den energi som kom från scenen. Jag var väldigt fascinerad av Bon och det var väldigt svårt att slita blicken ifrån honom. Jag hade aldrig någonsin sett en gitarrist som Angus. Han stod inte en sekund stilla och spelade en hel del av låtarna på golvet rullandes runt på ryggen. Deras låtar var högklassiga rock'n'roll låtar och deras rytmsektion med Malcolm, Phil och Cliff var en av de bästa och mest kraftfulla rytmsektion jag någonsin hört.
Vad är det mest minnesvärda ögonblick från den tid du tillbringade med bandet?
När AC/DC öppnade för UFO i Milwaukee 1978 var jag och min syster där. Vi fick sitta bland deras transport boxar och titta på showen. När det var dags för Angus att hoppa upp på Bons axlar gick de ut på balkongen på teatern och de fortsatte spela där. Efter en stund kommer Bon gående tillbaka till scenen och man hörde Angus spela men han syntes ingenstans. När jag satt där och undrade var han var kände jag en lätt beröring på min högra armbåge så jag kollade vad det var. Och där kom Angus och kröp ner bakom mig och fortsatte spelande på sin gitarr. När jag tittade på honom så nickade han med huvudet åt vänster så jag lutade åt vänster så långt jag kunde. När jag hade flyttat på mig ställde sig Angus upp och sprang ut på scenen till ett dånande ljud från publiken.
Att vara så nära bandet mitt under en konsert var en riktig upplevelse och något som jag aldrig kommer glömma.
Efter konserten satt jag och min syster backstage och pratade med Angus. Plötsligt hörde vi Bon skratta i korridoren. Några sekunder senare knackar han på dörren med en serverings bricka i handen. På brickan var det flera koppar med kryddor från deras middagsbord, jag tror de var pepparrot där också. På varje kopp hade det droppat en droppe blod eftersom han hade skurit sig när han rakat sig.
Det är en av mina favorit ögonblick med Bon, han var alltid snäll, rolig och gjorde vad han än kunde för att få dig att skratta. Han var aldrig arrogant eller förväntade sig någon särskilld uppmärksamhet. Och än idag när jag träffar bandet talar vi oftast om Bon och hur fantastisk han var.
Jag läste någonstans att du nämner Perry Cooper som "mannen bakom AC/DC". Vad kan du berätta om Perry?
Perry arbetade på Atlantic när de signade AC/DC. Han planerade deras marknadsföring och deras allra första turné i Amerika. Dessutom kämpade han med att skivbolaget skulle hålla fast vid bandet och ge dem stöd. Han var med dem på många av deras turnér och blev väldigt nära vän med Bon Scott. När AC/DC spelade in "Live at atlantic studios" i december 1977 så var det Perry som låg bakom det. Perry älskade verkligen bandet men tyvärr gick han bort under den tiden jag skrev min bok.
Hur skulle du beskriva Bon åt någon som aldrig träffat honom personligen?
Bon log alltid eller skrattade åt något. Han skulle göra allt som stod i hans makt för att få någon att skratta. Han brydde sig verkligen om bandet och deras fans, det var hans liv. Och dessutom så gjorde han det till en vana att varje år skicka ut julkort till sina vänner och familj. I själva verket så de kort han skickade ut till julen 1979 hade inte nått deras destinationer förän kort efter hans död. Han älskade att umgås med folk som ville festa. Spelade ingen roll om de var fans, roddare eller någon som arbetade på arenorna och hotell som de bodde på. Han var en sann gentleman. Och enligt min mening, en av de största frontmen och textförfattare i historien om rock'n'roll.
Hur reagerade du på Bons död? Och hur fick du beskedet?
Jag var på väg till sjukhuset för att hämta upp min mor, som var döende i cancer. Jag hörde att de spelade en AC/DC låt på radion och strax efter det sa de:
"Och det var en hyllning till Bon Scott, som hittades död i London tidigare idag."
Jag brast ut i tårar och fick stanna till vid sidan av vägen. Jag var helt förkrossad.
Du har verkligen fantastiska historier om Bon, men vad tycker du om Brian?
Brian är väldigt lik Bon, väldigt jordnära och gör allt för att få folk att skratta. Han är alltid mycket artig och visar stor respekt gentemot fansen. Det märks att han njuter av varenda sekund och är enormt tacksam för den han är. Dessutom hedrar han och hyllar Bons minne och försöker aldrig konkurrera med det.
Under "Blow Up Your Video" turnén 1988, sägs det att Malcolm hade svåra problem med alkohol och skrev in sig på rehablitering. Vad tror du är skälet till att han tog en paus från turnélivet?
Malcolm har alltid tyckt om att dricka. Men extra svårt var de för honom efter Bons bortgång 1980 dessutom har de turnerat konstant i flera år så han beslutade sig för att ta lite ledigt och nyktra till.
Både Angus och Malcolm hade svårt att förstå att Bon var borta och efter många år utan att tänka på sig själv, beslöt Malcolm att göra något åt det. Både han och Angus är i bästa form nu vilket gör det möjligt för dem att spela de bästa konserter nu än de någonsin har utförts på hela sin karriär. Gud välsigne bandet för att ger oss ett nytt album och turné efter alla dessa år. AC/DC är fortfarande det bästa rockbandet i världen.
Går du fortfarande på deras konserter när de är ute på turné?
Ja, det gör jag. Jag såg dem i Chicago den 1 november 2008 och 14 augusti 2009. Båda gångerna fick jag gå backstage och träffa bandet.
Angus och Malcolm uppmanade mig och min son att komma in och besöka dem i deras privata omklädningsrum. Båda var väldigt vänliga mot min son, Jamey. Angus gav mig dessutom en intervju i november 2008 så jag kunde lägga till ett kapitel i min bok,
"Let There Be Rock - The Story Of AC/DC".
|
