Inlägget gjort

Jesse Finks Last highway blir en lost highway

Recension av Jesse Fink: The last highway – The untold story of AC/DC’s Bon Scott and Back in black

Jesse Fink har återigen skrivit en bok om AC/DC. Och enligt undertiteln bjuder den på avslöjanden om Bon Scott och om Back in black, skivan som Fink hävdar till stor del innehåller texter av Bon utan att han omnämns som författare.

Faktum är att Fink har en del nya historier om Bon att komma med även om det stora avslöjandet, som man kan få intrycket av att boken rymmer, saknas. I synnerhet bokens första del ger en intressant bild av en tid i Bons liv som inte är så omskriven, nämligen de långa perioder han tillbringade i USA, i synnerhet Florida, under bandets turnéer. Fink har lyckats med bedriften att finna många nya namn som var bekanta med Bon och som inte tidigare har intervjuats, bland dem en flickvän till Bon som han enligt henne planerade att gifta sig med. Fink har i diskussionsfora om AC/DC fått kritik för att de intervjuade i regel är före detta missbrukare, och att man bör förhålla sig skeptisk till deras minnesbilder av händelser som ligger så långt tillbaka i tiden. Det bör man naturligtvis göra, men när så många ger en så samstämmig bild av Bons leverne under denna period, så kan den inte avfärdas, även om den säkert brister i detaljer. Och man kan ju faktiskt vända på det och se det som en styrka att många av de intervjuade är missbrukare, i och med att de så att säga vet vad de talar om och kan ge detaljer som vi vanliga skåpsupare inte skulle kunna bidra med. Bilden de målar upp är hur som helst en skrämmande gestaltning av hur djupt sjunken Bon var i både alkohol- och narkotikamissbruk under denna tid. Något som bandet av naturliga skäl har försökt tona ner och som inte i samma utsträckning har lyfts fram av tidigare skildrare av Bons liv.

Men Fink vore inte Fink om han inte hade sina käpphästar. Den första delen skäms av att han hela tiden genom uppenbart ledande frågor försöker få sina intervjuobjekt att intyga att Bon hade en hel del att bidra med till texterna på Back in black-skivan. Det Fink finner som talar för detta är dock av så lågt evidensvärde att jag av omsorg om författaren väljer att inte ge några exempel här.

Bokens andra del är också den välskriven och rent av spännande. Som läsare kan man inte sluta läsa eftersom Fink rullar upp en historia som berättar om hans djupa efterforskning och han intervjuar mängder av namn, och citerar ytterligare andra ur tidigare artiklar och böcker. Man anar det kommer leda fram till ett stort avslöjande beträffande Bons sista timmar i livet. Fink har gjort ett så grundligt jobb att det är svårt att tro att någon i detta läge skulle kunna få fram ytterligare uppgifter i fallet. Fink har i princip vänt på varje sten, vare sig den tidigare blivit vänd eller ej. Och han hittar faktiskt ett antal intressanta spår som ingen tidigare följt upp. Bland annat får han fram den intressanta uppgiften att Kinnear inte var ensam med Bon i bilen från Music Machine den sista kvällen. Han hade en annan person där, som Fink får en intervju med innan hon abrupt slutar svara på hans samtal och brev … Tyvärr slutar boken i en antiklimax och man får aldrig något definitivt och slutgiltigt svar på vad Bon dog av och vad som hände den sista natten. Men det är ändå intressant att Fink leder i bevis att Kinnear ljög om Bons sista timmar, både vad gäller tidpunkt och dödsorsak. Så en sak står klar, om den inte gjort det för läsaren tidigare: Bons dödsorsak är inte den som förmedlas av bandet, av Kinnear eller av hans dödsattest.

Väl så viktigt som att finna Bons verkliga dödsorsak har det varit för Fink att få fram fakta om vad som hände med hans tillhörigheter, i synnerhet hans anteckningsböcker, som aldrig nådde hans efterlevande. Finks syfte är här återigen att få bevis för att Bons texter användes på Back in black. En fix idé Fink har trots att ingen av de inblandade vid skivinspelningen och komponerandet har vidgått något sådant, ännu efter snart fyrtio år. Förvisso har väl bandet i någon intervju sagt att en och annan rad kan vara skriven av Bon, medan de i andra sagt att Brian skrev samtliga texter. En motsägelse Fink gör en stor sak av, men som inte är så konstig eftersom i AC/DC värld anges man aldrig som med-kompositör för att man har bidragit med några textrader eller takter här och där. Med deras synsättet är Brian texternas ende författare, trots att utöver Bon, bröderna Young, Tony Platt, Mutt Lange och andra i studion bidrog med enstaka rader, titlar eller idéer.

I sin fixering vid att Brian inte kan ha skrivit Back in black-skivan letar Fink till och med upp gamla Geordie-skivor för att räkna hur många låtar Brian anges som medkompositör till, och konstaterar att de är få. (Geordie hade en låtskrivande gitarrist i Vic Malcolm som oftast skrev både text och musik.) Fink ”glömmer” dock att ta med i ”bevisningen” att Brian efter att ha slutat skriva för AC/DC författade librettot till en hel musikal (ehuru aldrig iscensatt) och en hel del texter (av mycket god kvalitet) för andra band i olika sammanhang.

Återigen: Finks forskningsinsats är imponerande, och han har gjort flera riktiga välgärningar för AC/DC-historieskrivningen. Exempelvis när han i flera dagar kort före hennes död, intervjuade Bons flickvän Silver Smith, som fanns med honom i London på slutet. Därtill är han den förste som intervjuar den tidiga AC/DC-basisten Paul Matters. Vidare imponeras jag av att han inte bara har intervjuat alla Bons pundar- och suparkompisar i USA, han har därtill besökt dem på plats, och åkt runt till de platser där Bon brukade tillbringa sina dagar. Forskningen är imponerande men inte syftet, kan man sammanfatta det hela.

Sedan den förra boken har Fink blivit en bättre skribent, även om han redan tidigare var bra. Därtill kan han nu faktiskt vid något sällsynt tillfälle vidgå att någon tidigare AC/DC-skribent gjort något av värde. Boken med dess fel och brister, har samtidigt styrkor som gör den till obligatorisk läsning för den med ett onormalt stort Bon Scott-intresse. Övriga gånge denna bok förbi!

Eftersom förlaget inte ville kosta på Acdcmachine ett riktigt recensionsexemplar bygger recensionen på en e-bok, varför vi inte, som vi brukar, kan kommentera saker som papperskvalitet, bokband och andra fysiska egenskaper hos boken. Av e-boken att döma saknar The last highway illustrationer förutom på författaren.