Angus Young
Foto: Johan Kreku
Den lille svettige mannen med hockeyfrilla ler och fortsätter småspringande ner efter scendiket, han har just skrikit “YEAH” rakt i ansiktet på mig och jag tror knappt det är sant. Det var den 25 augusti 1984 och startskottet för hårdrockens absoluta intåg i Sverige går av stapeln på Råsunda i Stockholm, Monsters of Rock. En vän har jämfört händelsen som “vår generations månlandning” och jag är böjd att hålla med. Den lille svettige mannen är naturligtvis ingen annan än Angus Young, AC/DC hade äntligen efter 4 års frånvaro åter tagit sig till svensk mark och min lycka visste inga gränser.
Angus Young är ett kulturfenomen, ett fenomen inom fenomenet AC/DC, så mycket att han nästan blivit ett begrepp. Han har blivit något som gör att man köper honom som evigt ung trots glesnande hårsvall, stelnande nacke och fingrar. Man kan undra om han någon gång förbannat skoluniformen som tillsammans med Gibson SG gitarren blivit hans signum. Den är verkligen en superhjältedräkt som förvandlar den numer lite kutryggige äldre mannen till ett 30 år yngre alter ego, så den är nog snarare en välsignelse och har så alltid varit.
Angus säger att han utvecklade sin scenstil, ständigt i rörelse, så att de som under de tidiga åren slängde saker (flaskor, sejdlar, skor etc.) skulle ha svårare att träffa honom. Han la till en stor dos humor och lite hyss med sina bandkompisar på scen och skapade en otroligt underhållande och framför allt egen figur som inte kunde ignoreras. Att han dessutom är en otroligt kompetent gitarrist, djupt rotad i blues och tidig Rock N’ Roll, fullbordade förvandlingen. Om Angus ton ska analyseras så kan man skriva både långt och kort, det korta stavas just “Rock N’ Roll”. Han har mer gemensamt med Jerry Lee Lewis piano och Chuck Berrys gitarr än med Ritchie Blackmore och Jimmy Page som var giganterna när AC/DC var i vardande.
Hans gitarrspel är fysiskt mer än något annat, fysiskt och intuitivt, det krävs en hel del kraft (som han lägger hela kroppen bakom) att attackera och bända strängarna som han gör i många solon. Han använder inga effekter, har aldrig gjort det, utan pluggar gitarren rakt in i förstärkaren och kör så det ryker … bokstavligen. Under inspelningen av Let There Be Rock så började Angus förstärkare att brinna precis i slutet under inspelningen av titelspåret och George (Young) sägs ha skrikit “kör på för f-n!” från kontrollrummet. Han backar volymen på stallmicken till 8 och drar på till 10 för solon vilket är något som många imitatörer har missat. Hans ton är också väldigt ren från dist, överstyrningen (disten) kommer från volym och åter volym.
Han blev en pionjär när han började använda ett trådlöst system redan 1977, många hade det visserligen (Kiss, Alice Cooper osv.) men få för att inte säga ingen använde det till sin fulla potential. Där han tidigare varit begränsad av kablar så kunde han nu röra sig obegränsat både på och utanför scenen på allt större scener och arenor, något som gett upphov till många legendariska incidenter.
Angus Young bryr sig inte heller om skador, otaliga gånger har han ramlat och slagit sig rätt illa men ändå fortsatt. Under t.ex konserterna på Wembley Arena i London år 2000 så var Angus sängliggande under dagarna med lindade revben. Han hade ramlat på en svettfläck i Manchester två dagar innan och var nära att ställa in i Glasgow dagen efter men körde ändå.
Han har saktat ner lite till och från (med ålderns rätt kan tyckas) och sista gången vi fick se en fullt rörlig Angus Young var under 1996, men han kan fortfarande explodera till full kraft, något han bevisade ett otal gånger under Black Ice turnén.
Forever (Angus) Young – ja, det verkar verkligen som att han hittat hemligheten.