Ronald Belford ”Bon” Scott

[randomtext category=”Ronald Belford Scott”]

bon
En skotte i Australien, en liten man med en enorm röst. På 50-talet: trumslagare i en säckpipeorkester och ungdomskriminell. På 60-talet trummis i ett rockband och senare en av två smöriga sångare iförda dansbandskostymer i ett tonårspopband. På 70-talet skäggig sångare och flöjtist i Australiens svar på The Band och senare högröstad sångare i ett band vars musik kallats såväl heavy metal som punk eller kort och gott rock.

Bon Scott hann under sin korta levnad anta många gestalter och uttryck. Han var en tuffing som skrev snusktexter till hård rock och blev grabbarnas idol, men han var samtidigt en snäll romantiker, en rockpoet (om än snuskig sådan) som till och med lyckades charma sina tjejers mammor. Han var en rastlös vagabond som skildes från sin fru för att satsa på musiken, men som under sina sista år drömde om en fast punkt med hustru och barn.

Inte minst AC/DC själva brukar säga att om de inte hade mött Bon den där våren (hösten enligt vårt sätt att se på årstiderna) 1974 och börjat spela ihop, så hade det aldrig blivit något av bandet. Det är nog lika säkert att säga att inte heller Bon hade varit ihågkommen idag om han inte hade mött AC/DC. De var det perfekta paret när de stötte ihop, deras egenskaper kompletterade varandra och deras respektive styrkor kompenserade för deras brister. Bandet var ungt och talangfullt, men utan klar riktning musikaliskt eller karriärmässigt. Han var en rutinerad sångare med ett personligt uttryck, men med sina 28 år och flera bandprojekt bakom sig, betraktad som en fördetting. Det är lätt att i backspegeln se hur kongenial kombinationen Bon-AC/DC var, men till en början var många, inklusive AC/DC själva, skeptiska. Men när de väl insett hur väl de passade varandra musikaliskt, insåg de också att de även personligt delade samma inställning: Bägge parter hade en järnvilja och en enorm drivkraft att visa världen vad de gick för och de var beredda att arbeta hårt, hårdare och mer målmedvetet än någon annan, för att nå dit de ville komma. Bröderna Young hade ungdomen och de många idéerna. Bon hade rutinen och kunskapen om musikbranschen och kunde med sina texter och känsla för melodier och slagkraftiga krokar (musikaliska) få ihop brödernas riff till fungerande rockbitar.

Ja, man kan skriva mycket om hur betydelsefull Bon var för AC/DC. Men bara fem och ett halvt – extremt kreativa – år och sex studioskivor senare var hans saga all. Mitt under förarbetena till vad som skulle ha blivit uppföljaren till Highway to Hell dog Bon i baksätet på en bil en svinkall morgon i London. Dödsorsaken angavs i dödsattesten vara ”akut alkoholförgiftning” men den officiella linjen har alltid varit att han kvävdes av sina egna uppkastningar. En märklig sak är att Bon obducerades men att inga droger – bortsett en en halvliter visky – återfanns i hans lekamen. Om han bara hade intagit alkohol, hur kunde en van drinkare bli så plakat att en så grundläggande kroppsfunktion, som att vakna när man håller på att kvävas, slås ut? Personligen lutar jag mot att fyllan – Bon skall enligt sitt sällskap ha försökt tömma baren innan rockklubben de var på stängde – i kombination med att han hade astma samt den 19-gradiga kylan, gjorde att han praktiskt taget var ihjälfrusen redan innan han fick ner sina uppkastningar i lungorna. Det cirkulerar även uppgifter om att hans lever och njurar var i mycket dåligt skick efter åratal av självmisshandel. Kanske bidrog vetskapen om detta till den fatalistiska inställning som verkar ha präglat Bons sista dagar i livet, som fick sin kulmen den sista långa festnatten.

Oavsett vad Bon dog av så lever han upp varje gång man spelar någon av hans skivor. Jag är inte den enda som ibland får känslan av att Bon står bakom högtalaren och ler när man spelar någon av hans personligare (läs: snuskigare) låtar. Även AC/DC:s nuvarande sångare har upplevt liknande saker, som när han helt plötsligt har känt Bons närvaro i studion eller på scenen, som för att ingjuta kraft och självförtroende i honom när han skall ta sig an någon av Bons gamla bitar eller spela in nya rockstänkare i stil med Bons gamla pärlor.

Ja, det kanske är onödigt att predika för AC/DC-älskare om hur fantastisk Bon var – det vet vi ju alla. Desto roligare att konstatera att han till sist så sakteliga börjar få det allmänna erkännande som han alltid har förtjänat. Några exempel: I födelsestaden Kirrimuir finns ett litet Bon Scott-museum, och i Fremantle utanför Perth i Australien, där han växte upp, står han numera staty. AC/DC själva har blivit frimärke, inte bara i bananrepubliker som förstärker statskassan med kändisfrimärken, utan i hemlandet, med Bons låt ”It’s a long way to the top” som illustration. Coverband som bara spelar Bon-låtar finns nog i nästan vartenda land och hyllningskonserter till hans ära genomförs lite då och då. Men mest av allt förstod man att Bon blivit en del av vår gemensamma kulturhistoria när uttrycket ”tajtare än Bon Scotts brallor” plötsligt spred sig som en löpeld bland ungdomar i Sverige för några år sedan.