Brian Johnson
Foto: Johan Kreku
“Var e den där snubben Brian, han skulle varit här för en timme sedan?” den som ställer frågan är Malcolm Young och platsen är Vanilo Rehearsal Room i stadsdelen Pimlico i London där AC/DC prövar nya sångare.
Det är en dryg månad efter Bon Scotts tragiska död och grabbarna har i stort sett gett upp, ingen de provat håller måttet. De har fått tips om en kille från Newcastle som kanske kunde vara något, han heter Brian Johnson och sjöng senast i bandet Geordie. De minns också att Bon berättat om samma man då han turnerat som förband till Geordie med Fraternity under en kortare Englandsturné 1973. Bon hade varit synnerligen imponerad av Brians röstkapacitet och sceninlevelse ”…han var toppen, han skrek lungorna ur sig och låg och sprattlade på scen” hade Bon berättat. Brians version av händelsen är dock inte lika heroisk ”… jag minns den spelningen, jag fick åka till sjukhuset efter den. Jag hade fått blindtarmsinflammation. Det var därför jag låg och sprattlade och skrek på scengolvet.”
Tillbaka till Pimlico i mars 1980, var var han då?. Jo, han stod en trappa ner och spelade biljard med roddarna. Väl i studion, efter en öl och två tre låtar så hade han fått jobbet. Han var AC/DCs nya sångare. Få människor har klarat att ersätta en tidigare karismatisk sångare i ett stort band men Brian har gjort det med bravur. Mycket på grund av att han var och är sig själv, med en egen unik sångstil och en no-bullshit attityd.
Inför släppet av Back In Black var det inte många AC/DC-fans utanför England som hade hört Brian sjunga, det gick knappt att få tag på skivor med Geordie då de inte varit på tapeten på över 6 år. Och de som hade hört honom skulle få sig en rejäl överraskning. Jag minns själv när jag tog på mig lurarna för att höra första spåret på Back In Black när den släpptes i Sverige. Jag var skeptisk, jag förväntade mig att bli besviken … oj så fel jag hade. En klockringning, en blytung melodislinga, monstertrummor och ett blyriff senare så kom sången in “I’m rolling thunder …” oj, det här är BRA! Jag behövde inte lyssna mer. Och över hela jorden så tyckte många som jag, jag kan säga att AC/DC-fans i stort sett enigt slöt upp bakom det nya AC/DC. För nytt var det. Det var ett helt annat band, samma men ändå helt olikt och det var så det också lyckades.
AC/DC reste sig igen och det mycket på Brian Johnsons rakbladsvassa stämma. Men varför stod han nere med roddarna och spelade biljard? Ja, Brian är en schysst snubbe, en go gubbe helt enkelt och passar in överallt. Det är universiellt omvittnat av andra artister, fans och journalister genom åren. Brian är trevlig att umgås med, social och grymt rolig, alltid med en dräpande one-liner eller anekdot redo. När han frågar hur du mår så känns det som när en gammal kompis frågar, som om han verkligen vill veta. Det är skönt att se att han tagit allt mer plats i AC/DC sedan 1996, både på scen och utanför.
I familjeföretaget AC/DC är det visserligen fortfarande Malcolm och Angus som bestämmer men Brian skiter allt som oftast i det numera, han är sin egen man. Ibland sätts foten dock ner och Brian får lov att foga sig. Rösten som tog så mycket stryk under 80-talet, sångstilen som Mutt Lange drev igenom för Back In Black passade illa för längre turnéer, repade sig fantastiskt inför 2000-talet. Det är nu bättre tryck i pipan än på mycket länge, det allt mer ansträngda kraxandet mellan 1986 och 2000 ett minne blott.