Phillip Hugh Norman Rudd

"I knocked a guy out one night in a bar when he was kicking Angus in the head. I couldn’t have that now could I?"

phil
Mannen med den inbyggda metronomen, mannen som gett kedjerökning ett ansikte, trummisen vars till synes enkla och precisa spel inspirerat många andra trummisar. Tillsammans med Cliff utgör Phil motorn bakom AC/DC, den stomme på vilket allt vilar och som (i stort sett) aldrig fuckar upp.

Det har skrivits spaltmetrar om Phils stil, eller brist på stil enligt vissa, och om en sak är alla rörande eniga, mannen kan hålla takten som ingen annan. Liksom Cliffs basspel så låter Phils trummor bedrägligt enkla men det är just det som är grejen; det kan vara oändligt svårt att hålla det simpelt. Hur många gånger har vi inte hört AC/DC-covers som inte låter riktigt rätt, de blir liksom kantiga och utan flyt, och det är då oftast rytmsektionens/trummisens fel.

Phil kom in i bandet när det verkligen behövde en taktfast trummis utan jazz- eller John Bonham- ambitioner. Han passade som hand i handske då han spelat på samma ruffiga hak och rört sig i samma musikaliska marker i t.ex bandet Buster Brown. Han levererade fläckfritt på skiva och inte minst live från 1975 och ända fram till 1983 då fasaden sprack. Phil tog Bons död väldigt hårt och maskinen började kärva av det hårda fortsatta turnerandet och de distraktioner och excesser som rockstjärnelivet kan erbjuda. Det är ingen hemlighet att Phil var och är AC/DCs ”bad-boy”, mer så än till och med Bon Scott. Under inspelningarna för Flick Of The Switch blev spänningarna, framför allt med Malcolm, ohållbara och efter ett sista bråk lämnade Phil inspelningarna i raseri och kom inte tillbaka.

Förmodligen utbränd och utmattad drog sig Phil tillbaka till Nya Zeeland, han drog sig ur musikbranschen helt och hållet och startade bl.a en firma som hyrde ut helikoptrar. Han fortsatte dock att spela trummor men bara när han ville, inte för att han ”var tvungen” enligt egen utsago. Det saknades verkligen något i AC/DC efter Phil hade lämnat (något även AC/DC själva erkänt vid ett flertal tillfällen), ”motorn” blev aldrig den samma trots upprepade försök. Simon Wright var en hyfsad trummis men i jämförelse med Phil var han slarvig. Chris Slade var en på pappret fullgod ersättare men tog för vana att hålla ett rasande tempo och var dessutom något kantigt och lite förr distinkt, osvängig med ett ord.

När The Razor’s Edge turnén nådde vägs ände för AC/DC i Nya Zeeland 1991 dök Phil upp backstage och allt gammalt var glömt och det var idel glada miner. Framförallt Angus verkar ha blivit tagen av mötet och ville jamma med Phil för att se om den gamla kemin kunde återupplivas. Phil flögs till London för att spela och återinsattes omgående. Phils första skiva med AC/DC på över ett årtionde blev tyvärr den allt annat än sprakande Ballbreaker, man ska dock inte lasta bandet för producenten Rick Rubins misslyckande i det fallet. Phils trumspel är dock fläckfritt och det omissigenkänneliga svänget var onekligen tillbaka.

Phil har dock fortsatt vara en ”bad-boy”, bara under 2000-talet har han arresterats och lagförts två gånger … ränderna går visst aldrig ur helt.