Det var en lite småkulen och fuktig kväll. Jag hade laddat upp inför denna filmvisning hela dagen genom att tillbringa en lång dag på jobbet. Väl framme vid Debaser Medis förstod mitt sällskap och jag att det nu var fest: AC/DC-affischer på väggarna och hård härlig rock som strömmade ut från lokalen. Väl uppe fanns det öl att beställa, gratis popcorn att snaska på och många bekanta ansikten att hälsa på.
Visningslokalen var av det mindre slaget, men var mysig och bra. Det är i den lokalen man brukar få sitta och till reducerat pris se banden, som spelar på Debaser Medis, på en duk, om man inte kommit över riktiga biljetter. Nu stod prästen i predikstolen, höll jag på att skriva, men det gjorde han ju inte, det Classe från Sony Music som hälsade alla välkomna och drog några vinnare bland publiken – alla hade nämligen fått en lott när de klev in, och nu kunde några glada personer ta med sig en nya AC/DC-tröja eller ett ex. av filmen hem. Som sagt, det var en trevlig stämning, även om publiken var ganska lugn under större delen av filmen. Men framåt konsertens extranummer hade ölen och rocken hunnit verka ordentligt och det var ett klappande och tjoande i bänkraderna. Om hårdrockande svenskar kan vara lite tillbakahållna en vanlig onsdag, så är hämningar inget som publiken i filmen led av – tvärtom. Jag tror faktiskt aldrig jag har sett en publik som öst på så från början till slut, som dessa argentinare gjorde. Publiken i filmen är konstant som ett hav i storm när den böljar upp och ner i takt med musiken. Och det är inte bara i de allra kändaste låtarna som argentinarna öser på, utan även i bitar från senaste LP:n rockar och dansar de som om det vore sista festen i deras liv!
Ja, men bandet då? Jo, de var i högform de också. Givetvis blir de mer taggade med en publik så bra som denna, och sångar-Brian försökte sig t.o.m. på lite spanska, med betoning på lite, mellan några låtar. Även om filmen är ihopklippt från tre kvällar så blir man imponerad av att Brian kan sjunga så bra som han gör i två timmar – det är ju inte en lätt sångstil han har och låtarna ligger i höga tonlägen. Ändå sägs det att bandet inte skall ha gjort några pålägg på ljudspåret i efterhand, och jag tror dem, för Brian sjöng verkligen bra när jag såg bandet på denna turné. Dessutom, gjorde väl Angus något litet spelfel här och var i filmen – men vem skulle inte göra det om man showade som denne man samtidigt som man spelade?
Konserten var alltså kanon. Själva filmen kan jag ändå ha vissa invändningar emot, men det beror kanske på att jag nådde tonåren innan MTV slog igenom i Sverige. Jag hade föredragit om den inte hade haft fullt så snabba klipp, utan koncentrerat sig längre på en medlem innan det klipptes över till näste i bild. Dessutom hade regissören stundtals tagit till det gamla greppet ha flera bilder på skärmen samtidigt, vilket inte precis gjorde tempot lugnare. Ljudet var naturligtvis toppen, även om det i sedvanlig ordning mastrats med volymen konstant uppe i det röda. Men det är väl så AC/DC var tänkta att låta? Jag skulle tro att AC/DC till sist har fått till konsertfilmen de själva länge velat göra. En film som med bästa ljud och bild fångar dagens AC/DC med sin stora show och med en entusiastisk publik. Sett ur den synvinkeln får filmen en femma av fem blixtar. Personligen föredrar jag dock det lite mer gammaldags AC/DC som bara rockar, på ett lite mindre ställe och utan så mycket mer show än en dåre i skoluniform och en konstant skrikande sångare – oavsett vilken, bara hans namn börjar på B. Men det är ju en smaksak. Vill man se dagens AC/DC när de är som bäst är det ”AC/DC live at River plate” man skall inhandla.
Efter visningen hängde några av oss kvar och snackade rock och annat innan vi seglade hem i den kyliga majkvällen. En tacksamhetens tanke går till Daniel, Jael och Classe på Sony Music som ordnat denna lyckade kväll, och till Johan och Johan på Acdcmachine.com, vilka tyvärr inte kunde komma.
