Publicerat på

Jesse Finks Last highway blir en lost highway

Recension av Jesse Fink: The last highway – The untold story of AC/DC’s Bon Scott and Back in black

Jesse Fink har återigen skrivit en bok om AC/DC och av förhandsreklamen har man fått intrycket att Fink skall komma med stora avslöjanden beträffande Bons förmenta författarskap till texterna på Back in black-skivan och vad som egentligen hände när Bon dog. Tyvärr lyckas Fink trots imponerande mycket efterforskningar inte ge något bestämt svar på någon av frågorna. Men forskningsmödan är för den skull inte resultatlös. I synnerhet bokens första del ger en intressant bild av en tid i Bons liv som inte är så omskriven, nämligen de långa perioder han tillbringade i USA under AC/DC:s turnéer. Fink har lyckats med konststycket att finna många nya namn som var bekanta med Bon och som inte tidigare har intervjuats, bland dem en flickvän till Bon som han skall ha planerat att gifta sig med. Fink har i diskussionsfora om AC/DC fått kritik för att de intervjuade i regel är före detta missbrukare och att man bör förhålla sig skeptisk till deras minnesbilder av händelser som ligger så långt tillbaka i tiden. Det bör man naturligtvis göra, men när så många ger en så samstämmig bild av Bons liv under denna tid, så finns det naturligtvis ändå en trovärdighet i bilden, även om den kanske brister i detaljer. Därtill kan man också se det som en styrka att det är missbrukare som berättar, i och med att de så att säga vet vad de talar om, och kan ge detaljer som vi vanliga helgsupare inte skulle kunna bidra med. Det är en skrämmande bild som målas upp av hur djupt sjunken Bon var i både alkohol- och narkotikamissbruk under denna tid.

Men Fink vore inte Fink om han inte hade sina käpphästar. Den första delen skäms av att han hela tiden genom uppenbart ledande frågor försöker få sina intervjuobjekt att intyga att de är säkra på att Bon hade en hel del bidrag till texterna på Back in black-skivan. Det Fink finner som talar för detta är dock av så lågt evidensvärde att jag av omsorg om Fink väljer att inte ge några exempel här. Han driver även andra teser, såsom att Malcolm och Bon inte drog jämt, men även detta har han föga bevisning för: Ungefär lika många av de intervjuade intygar att de var ovänner, som de som intygar motsatsen.

Bokens andra del är också den välskriven och spännande. Som läsare kan man inte sluta läsa eftersom Fink berättar historien om hur ha har gjort sin undersökning om alla dem han har intervjuat, och man läser snabbt för att till slut få svaret på vad som hände den 19 januari 1980. Även här har Fink gjort ett bra jobb och det är svårt att tro att någon i detta läge skulle kunna få fram ytterligare uppgifter i fallet om Bons död. Fink har i princip vänt på varje sten, vare sig den sedan tidigare vänts eller inte. Och han hittar faktiskt ett antal stenar som ingen vänt på tidigare, bland annat får han fram den intressanta uppgiften att Bons suparkompis den sista kvällen i livet, Alistair Kinnear inte var ensam med Bon i bilen från rockklubben. Han hade en annan person där, som Fink får en intervju med innan hon abrupt slutar svara på hans samtal och brev … Något definitivt svar om vad Bon dog av får vi dock inte, men nästan lika viktigt är att Fink leder i bevis att Kinnear ljugit om Bons sista timmar, både vad gäller tidpunkt och dödsorsak. Så en sak står klar, om den inte gjort det för läsaren tidigare, Bons dödsorsak var inte den som slås fast av bandet eller på hans dödsattest.

Väl så viktigt som att finna Bons verkliga dödsorsak har det varit för Fink att få fram fakta om vad som hände med Bons tillhörigheter. Hans anteckningsböcker, fotoalbum, skivsamling med mera har det hävdats skickades som sig bör till Bons föräldrar. Men faktum är att det inte var mycket av Bons sterbhus som nådde fram till paret i Perth. Finks syfte är här återigen att få bevis för att Bons texter användes på Back in black. En fix idé Fink har trots att ingen av de inblandade vid skivinspelningen och komponerandet har vidgått något sådant. Förvisso har väl bandet i någon intervju sagt att en och annan rad kan vara påkommen av Bon, medan de i andra sagt att Brian skrev samtliga texter. Det är ju dock inte så konstigt eftersom i AC/DC:s värld får man aldrig anges som kompositör för att man har bidragit med några textrader eller takter här och där. Med det synsättet är Brian texternas författare eftersom han skrev lejonparten, trots att utöver Bon, bröderna Young, Tony Platt, Mutt Lange och andra i studion bidrog med enstaka rader, titlar eller inspiration.

Egentligen räcker det med att lyssna på texterna till Back in black för att konstatera att de som helhet inte kan vara skrivna av Bon. Därtill är de på intet sätt bättre än texterna Brian skrev till skivorna som följde, många gånger är de tvärtom banalare. Men Fink med sin fixering letar till och med upp gamla Geordie-skivor för att räkna hur många låtar Brian är medkompositör för att den vägen visa att han inte var någon textförfattare före AC/DC. Han ”glömmer” dock att ta med i ”bevisningen” att Brian efter att han slutat skriva för AC/DC skrev librettot till en hel musikal (visserligen aldrig iscensatt) och en hel del texter (av mycket god kvalitet) för andra band i olika sammanhang.

Återigen: Finks forskningsinsats är imponerande. En riktig välgärning har han gjort när han i flera dagar intervjuade Bons flickvän, som fanns med honom i London på slutet, Silver Smith, strax innan hon dog. Därtill är han den förste som intervjuar den tidiga AC/DC-basisten Paul Matters. Vidare imponeras jag av att han inte bara har intervjuat alla Bons pundarkompisar i USA, han har dessutom besökt dem och åkt runt till de platser där Bon brukade tillbringa sin tid. Tyvärr slutar boken i en västgötaklimax och man får aldrig något definitivt och slutgiltigt svar på vad Bon dog av och vad som hände den sista natten. Men det är ändå intressant att Fink leder i bevis att Kinnear ljög om Bons sista timmar, både vad gäller tidpunkt och dödsorsak. Så en sak står klar, om den inte gjort det för läsaren tidigare: Bons dödsorsak är inte den som förmedlas av bandet, av Kinnear eller av hans dödsattest.

Väl så viktigt som att finna Bons verkliga dödsorsak har det varit för Fink att få fram fakta om vad som hände med hans tillhörigheter, i synnerhet hans anteckningsböcker, som aldrig nådde hans ef-terlevande. Finks syfte är här återigen att få bevis för att Bons texter användes på Back in black. En fix idé Fink har trots att ingen av de inblandade vid skivinspelningen och komponerandet har vid-gått något sådant, ännu efter snart fyrtio år. Förvisso har väl bandet i någon intervju sagt att en och annan rad kan vara skriven av Bon, medan de i andra sagt att Brian skrev samtliga texter. En motsä-gelse Fink gör en stor sak av, men som inte är så konstig eftersom i AC/DC värld anges man aldrig som med-kompositör för att man har bidragit med några textrader eller takter här och där. Med de-ras synsätt är Brian texternas ende författare, trots att utöver Bon, bröderna Young, Tony Platt, Mutt Lange och andra i studion bidrog med enstaka rader, titlar eller idéer.
I sin fixering vid att Brian inte kan ha skrivit Back in black-skivan letar Fink till och med upp gamla Geordie-skivor för att räkna hur många låtar Brian anges som medkompositör till, och konstaterar att de är få. (Geordie hade en låtskrivande gitarrist i Vic Malcolm som oftast skrev både text och mu-sik.) Fink ”glömmer” dock att ta med i ”bevisningen” att Brian efter att ha slutat skriva för AC/DC författade librettot till en hel musikal (ehuru aldrig iscensatt) och en hel del texter (av mycket god kvalitet) för andra band i olika sammanhang.
Återigen: Finks forskningsinsats är imponerande, och han har gjort flera riktiga välgärningar för AC/DC-historieskrivningen. Exempelvis när han i flera dagar kort före hennes död, intervjuade Bons flickvän Silver Smith, som fanns med honom i London på slutet. Därtill är han den förste som intervjuar den tidiga AC/DC-basisten Paul Matters. Vidare imponeras jag av att han inte bara har intervjuat alla Bons pundar- och suparkompisar i USA, han har därtill besökt dem på plats, och åkt runt till de platser där Bon brukade tillbringa sina dagar. Forskningen är imponerande men Fink skämmer ut sig själv och sin bok med sina konspirationsteorier.

Sedan den förra boken har Fink blivit en bättre skribent, även om han redan tidigare var bra. Därtill kan han nu faktiskt vid något sällsynt tillfälle vidgå att någon tidigare AC/DC-skribent gjort något av värde. Boken med dess fel och brister, har samtidigt styrkor som gör den till obligatorisk läsning för den med ett onormalt stort Bon Scott-intresse. Övriga gånger denna bok förbi!
Eftersom förlaget inte ville kosta på Acdcmachine ett riktigt recensionsexemplar bygger recensionen på en e-bok, varför vi inte, som vi brukar, kan kommentera saker som papperskvalitet, bokband och andra fysiska egenskaper hos boken. Av e-boken att döma saknar The last highway illustrationer förutom på författaren.