Dog eat dog: A story of survival and triumph by the man who put AC/DC on the world stage Av Michael Browning
Det verkar som om fler och fler inser att har de bara en historia med koppling till någon känd person kan de skriva en bok om det och få en hyfsad utdelning på ålderns höst. Inte minst gäller detta personer med någon koppling till AC/DC. Mark Evans har skrivit en, Bon Scotts fru har skrivit en och nu väntar världen i spänning på när förste sångaren Dave Evans skall skriva sin…Jag skämtar bara, den klarar vi oss utan.
Nu är Michael Browning hur som helst inte en person som behöver skämmas för att han skriver en bok om sitt liv i rockbranschen – han var en del av australiensiskt musikliv från 60-talet till för några år sedan då han sadlade om och började sälja antikviteter istället. Därför är det kanske lite billig marknadsföring att boken både genom sitt omslag och titel ger intrycket av att vara en AC/DC-bok.
AC/DC är dock det största och viktigaste bandet Michael Browning har varit impressario åt, så givetvis handlar en stor del av boken om dem, men långt ifrån bara. Browning berättar i boken rakt upp och ner i kronologisk ordning om sin karriär, först som bandbokare och konsertfixare, och senare impressario, främst åt Billy Thorpe, AC/DC förstås, och en kort period INXS. Boken är intressant läsning, men troligen främst för den som är intresserad av rockhistoria allmänt. Den ger ett nytt perspektiv på AC/DC:s tid med Bon, impressarions synvinkel, men trots det inte så värst mycket ny information för den som har läst ”allt” om bandet, och är därför lite av en besvikelse på den punkten. Men som Chris Gilbey, en viktig person när det gällde marknadsföringen av AC/DC, skriver i sin recension på Amazon.com, så får nog Michael Browning skriva en roman istället om han vill berätta de smaskigaste minnena utan att bli stämd. Med andra ord: vänta er inga skandaler eller avtäckanden av mörka hemligheter inom AC/DC i denna bok.
Bildmaterialet är i princip obefintligt, åtminstone i denna e-boksvariant, som vi fick ta del av eftersom första upplagan av boken tog slut på kort tid. Så uppenbarligen, var det nog rätt av Browning att sätta AC/DC på omslaget i alla fall.