LÄSVÄRD TEGELSTEN MED BRISTER
Mick Wall, AC/DC – Hell ain’t a bad place to be (Orion books 2012)
Mick Wall är ingen latmask – han spottar ur sig böcker av doktorsavhandlingstyngd och hinner dessutom med att idogt skriva och recensera i rockpressen. Dessutom är inte hans böcker några hafsverk som bygger på sekundära källor, utan han lutar sig i huvudsakligen på egen efterforsking och nya intervjuer. En annan bra sak med Mick Wall är att han inte bryr sig om vad artisterna han skriver om kommer att anse om hans alster, vilket innebär att han inte väjer för att nämna saker som kan ställa artistera i mindre fördelaktig dager. Å andra sidan är han inte ute efter att skandalisera någon utan han verkar i botten drivas av kärlek till musik och rockkultur. Allt det nämnda gäller i hög grad hans bok om AC/DC.
Den som behöver en grundlig kurs i AC/DC:s historia bör dock inte börja med Mick Wall, utan satsa sina slantar på Arnaud Durieux och Murray Englehearts ”Maximum roll ’n’ roll”. Detta verk lider dock lite av författarnas ängslighet att stöta sig med bandet. En rockbok behöver givetvis inte vara snaskig och innehålla en massa beskrivningar av sex och knark, men när det gäller band som har hållit på så länge som AC/DC finns det alltid en mängd historier och perspektiv som inte framkommer i den officiella historieskrivningen, men som är väl så viktiga och intressanta att berätta, oavsett om bandet vill att de kommer i ljuset eller ej. Dessa ”okända” historier, om spelet bakom kulisserna, om varför medlemmar slutar och impressarier (”managers”, för er som fördrar svengelska) byts ut, har Mick Wall försökt bena ut. ”Hell ain’t a bad place to be” är alltså främst en bok för den som redan är insatt i grunddragen i AC/DC:s historia och vill veta mer eller få svar på frågor som okunniga och ointresserade journalister aldrig ställer och övriga böcker glider förbi.
Wall har alltså lyckats med något så ovanligt som att berätta en del nytt om AC/DC:s genomtröskade historia, och bara det gör boken värd att läsa. Men hans bok är för den skull inte utan brister. Med Walls arbetstempo är det begripligt att det blir en del faktafel här och där. Lika fullt skämmer de ett så pass genomarbetat verk. Min främsta kritik rör dock författarens behandling av perioden efter Bon Scotts död. Wall framhåller att han inte anser skivorna efter ”Back in Black” vara mycket att hänga i julgran, och till och med den allt mer erkända ”Flick of the switch” blir sågad. Detta ointresse för Johnson-perioden (som varat i snart 35 år) gör att Wall behandlar denna epok snabbt och översiktligt. Visst kan man tycka att perioden med Bon Scott är den intressantaste, men för den skull bör inte författaren ge läsaren känslan av att han bara betar av de senaste decennierna för att de ”måste” vara med i boken. Då vore det bättre att sluta berättelsen efter ”Flick of the switch” – det är nämligen efter den skivan Wall på riktigt börjar skumma på ytan. Det är synd att det är på detta sätt, för det finns många trådar från det senaste decenniet som man skulle vilja att någon författare nystade i, t.ex. om tvisten mellan Warner och Sony ang. AC/DC:s katalog, vad Walmart egentligen ställde för krav på ”Black ice”-skivan (att titeln skulle likna ”Back in black”? Att det inte skulle vara för utmanande texter?), varför det inte blev någon skiva 2003/4. Eller den aktuella frågan: Varför den planerade skivinspelningen i våras aldrig blev av.
Boken innehåller även ett antal bilder, av vilka en del är sällan publicerade tidigare.