Jeff Apter har tagit på sig ett synnerligen svårt uppdrag: Att skriva en biografi över en rockstjärna vars liv mer eller mindre ses som synonymt med bandet han spelar i, och som är musslelikt förtegen om de delar som inte har med bandet att göra. Har Apter lyckats i sitt uppsåt? Nja. Har han skrivit en bra bok? Visst.
Man kunde tycka att existensberättigandet hos en bok som förutsätts fokusera personen Angus Young låg i att ha lite mer information om densamme än vad som står i övriga AC/DC-böcker. Förvisso, Apter har ansträngt sig för att ur intervjuer, främst andras, få fram information om den private Angus Young. Men han har funnit förvånansvärt lite som inte tidigare var känt och sammanfattat i tidigare böcker.
Biografier brukar ha minst ett kapitel enbart om objektets barndom, men Apter hastar snabbt förbi Angus barnaår, utan att man får veta något direkt nytt. Man frågar sig om författaren verkligen har ansträngt sig för att få fatt i personer som kunde berätta mer? I vart fall har han inte ansträngt sig över hövan beträffande bildmaterialet. Visst är Philp Morris bilder bra, och förtjänar att lyftas fram, men jag tvivlar på att ingen är tidigare publicerad. Man undrar vidare varför en bok som skall handla om Angus enbart har bilder på honom som en del av bandet AC/DC? Varför inga barndomsbilder eller andra lite ovanliga bilder? Varför så lite, om något, bildmaterial som inte tidigare publicerats?
En del personliga detaljer och pusselbitar till Angus får man dock. Toppavsnittet ur den aspekten, är de många sidor som författaren, med rätta, lägger på att måla upp situationen när familjen Young kom till Australien och genomled flera veckor i Villawood Migrant Hostel i utkanten av Sydney. Apropå bildmaterialet: Varför inga bilder från Villawood? Även om inte Angus är med på bilderna skulle bilder därifrån eller från Angus barndomsbygd, Cranhill utanför Glasgow ha bidragit till förståelse och atmosfär.
Författaren behärskar dock sin AC/DC-historia, och även om boken innehåller några felaktiga uppgifter, så är det en hyfsad biografi, fast snarare över AC/DC än Angus. Den har sitt värde också för att det är den mest aktuella AC/DC-boken, som även täcker den senaste turnén och spelningarna med Axl Rose.
En felaktighet är dock särskilt allvarlig och bör påpekas, eftersom felattribuerade bilder har en tendens att förbli så för evigt, på grund av Internet. Det gäller bilden på Angus som sägs vara från AC/DC:s första spelning. Där borde Apter ha funderat lite själv och inte bara litat på fotografens, felaktiga uppgifter. Tittar man i andra AC/DC-böcker så får man korrekta uppgifter: bilden är tagen i maj 1974 och inte på nyårsafton 1973. Vem som helst kan se att rytmsektionen på bilden inte är Kriedt och Burgess utan Bailey och Clack.
Som sagt, Apters bok är en trevlig introduktion till historien om AC/DC, men den inte bara utelämnar mycket av det privata – som ju ändå en biografi över en person bör ha med – den nämner knappast heller något om de konflikter och intriger som har utspelat sig bakom kulisserna. Förvisso skall detta skall vara en bok om Angus, inte AC/DC, men efter all ny information som framkommit i Mick Walls och Jesse Finks böcker, känns det nästan slött att inte även nämna den parallella historien om bandet, som pågått
vid sidan av den officiella.
Man saknar också en kritisk blick. Naturligtvis vore det inte önskvärt om Apter hade Clinton Walkers och Jesse Finks ensidigt negativa perspektiv på bröderna Young som personer, men Apter yppar knappast någon kritik alls mot Angus. Apter borde väl ändå i en biografi ta upp till diskussion lite mer olika sidor hos Angus, såsom affärsmannen, och de rykten om hans hårdhet mot tidigare anställda och behandlingen av Brian Johnson? Nu får vi veta att Angus varit ekonomisk sedan barnsben, och det är väl intressant, men Apter framställer honom annars som showmannen och Malcolm som bossen, och att Angus mer eller mindre tvingades att axla ledartröjan när sjukdom tvingade bort Malcolm från bandet. Sanningen är ju snarare att Angus i flera decennier varit på jämbördig fot med Malcolm när det gäller
bandets styre.
Han kunde kanske också diskutera Angus musik och texter lite grand. Nu nämner han bara att Angus och Malcolm tog över textförfattandet efter Brian Johnson, men det är nästan avsiktligt undanhållande av väsentlig uppgift att inte också nämna att kvaliteten på Angus texter är så undermålig att hans ”lyrik” omöjliggör varje form av analys.