The Youngs: The brothers who built AC/DC av Jesse Fink
När jag först hörde att en bok om familjen Young skulle komma ut blev jag väldigt upphetsad: Äntligen en bok som tar ett bredare grepp om familjen Young. Det finns så mycket om familjen Young som det inte har skrivits om och som det vore intressant att få veta mer om, exempelvis bakgrunden i Skottland, och vad familjen gjorde där. Det vore också roligt att få följa brodern Alex historia närmare, han som inte följde med till Australien och som liksom George, Malcolm och Angus arbetade med musik i hela sitt liv. Likaså vore det roligt att få veta mer om systern Margaret och om de okända bröderna som i princip aldrig har omnämnts. Ja, det är mycket rörande familjen Young som man skulle vilja veta mer om, även om man inte bryr sig om skvaller. En sådan bok återstår dock för någon att skriva – Jesse Finks verk är i princip ännu en bok om AC/DC.
Det som skiljer Finks bok från övriga AC/DC-böcker är egentligen dispositionen snarare än vinkeln. Eftersom boken, som undertiteln anger, handlar om hur AC/DC ”byggdes” är det svårt att hålla fokus enbart på bröderna, utan det blir i princip historien om AC/DC i alla fall. Vad bröderna har gjort bortsett AC/DC omnämns i princip inte alls. Georges (och Harry Vandas) succéprojekt Flash and the pan, exempelvis, omnämns bara i förbifarten. Det är AC/DC för hela slanten som intresserar Fink.
Istället för det sedvanliga raka historieberättandet har Fink valt ut en låttitel som kapitelrubrik, och utifrån den spinner han relativt fritt. Men eftersom låttitlarna ligger i kronologisk ordning, från ”Good times” med Easybeats till ”Thunderstruck” så blir resultatet ändå en kronologisk berättelse, om än lite mer essäistisk i dispositionen. Fördelen med Finks grepp är att han, utan att göra våld på helheten, kan hoppa över de bitar av historien som är allt för uttjatade, exempelvis historien bakom Bons död. Samtidigt kan han fördjupa sig i andra bitar, som inte är lika omskrivna, och lyfta på stenar som inte så många har lyft förut – det är i alla fall tanken med boken.
Man får känslan av att Fink med denna bok har velat att delvis skriva om bandets historia genom att intervjua personer som tidigare inte har kommit till tals. Men tyvärr lyckas han inte med detta. Han får nämligen inte fram så mycket ny och okänd information genom att intervjua exempelvis trummisen Tony Currenti som eventuellt spelade på några låtar på High Voltage-plattan. Det finns helt enkelt inte så många personer i AC/DC:s historia som inte tidigare har delat med sig av sin berättelse, vilket innebär att de återstående som Fink har hittat inte tillför så mycket.
Fink skriver mer än brukligt om historien bakom kulisserna, om managers, fotografer och andra yrkesmässigt närstående som har lämnats bakom bandet i spåren av deras framgång. Men även denna aspekt på bandets historia har utretts förut – av Mick Wall i dennes bok som kom häromåret. Med detta sagt, vill jag ändå framhålla att Fink får fram en hel del information som inte finns med i tidigare böcker. Men det är inte tillräckligt för att denna bok skall kännas speciellt nödvändig.
Det lysande undantaget från det ovan sagda om att Fink inte har så mycket nytt att komma med är kapitlet där Gerard Huerta får komma till tals. Huerta är mannen som formgav AC/DC:s lättigenkännliga logo. Vad jag vet har ingen tidigare lyft fram honom, utan skivomslagets formgivare Bob Defrin har tidigare fått äran även för logtypen. Detta kapitel finns även att läsa på Nätet och är väl det närmaste ett avslöjande Fink kommer. Boken marknadsfördes med ”avslöjandet” att det fanns tankar på att sparka Bon ur bandet, men inte heller denna information är sensationell. Det är något som varje bok om bandet sedan Clinton Walkers biografi 1994 har tagit upp.
Fink driver i denna bok tesen att bröderna Young är kallhamrade affärsmän, som nästan gått över lik för sin framgång, och aldrig ger någon ära åt dem som har arbetat hårt genom åren för bandet. Han känner sig dock tvingad att nyansera bilden lite med några episoder från när bröderna har visat en annan sida, men grundbilden han förmedlar är att de är hårdföra typer. Bilden är måhända delvis sann när det gäller professionella relationer, men från personliga bekanta till bandet och från långvariga fans har jag fått en annan bild också. Blott ett exempel: när en av bandets fans sedan många år genomgick en hjärtoperation sände honom Angus och hans fru Ellen personligen ett kort med välgångsönskningar. Nåväl, hur det än är med sanningshalten i Finks Young-bild, så är han inte först ut med att förmedla den heller. Redan Clinton Walker beskrev bröderna på detta sätt i sin biografi om Bon Scott 1994 och Mick Wall cementerade den i sin biografi härom året.
Kanske är det för att Fink inte har så mycket nytt att komma med, som han finner anledning att här och var ge nålstick till sina förgångare som skrivit om bandet. Han påpekar ofta när de exempelvis har stavat fel på något namn. Men visst innehåller många AC/DC-biografier oacceptabelt många slarv- och faktafel, och Finks epos är på den punkten betydligt bättre – om än inte perfekt – än de flesta andra.
Fink anser att Bon var vida överlägsen Brian som sångare och textförfattare. Det är det många som tycker, det är inget kontroversiellt med det. Men Fink går till överdrift i sin kritik mot Brian i allmänhet och hans texter i synnerhet. Han tycks, som så många andra ha svårt att skilja på kvaliteten på musiken och den på texterna. Många, däribland Fink, tycks resonera: Eftersom Back in black är den bästa skivan med Brian, måste också per automatik texterna på den vara de bästa. Utifrån detta drar han slutsatsen att det kan ligga något i ryktet att Bon faktiskt skrev en del av texterna till den skivan. Utan att lyckas belägga detta mer än någon annan sår Fink ett frö hos läsaren om att det kanske ligger något i ryktet ändå. Detta är olyckligt för om man inte låter musiken påverka ens åsikt om texterna, utan faktiskt jämför texterna från Back in black med övriga som Brian skrev (eller skriver i andra sammanhang) så finns där ingen kvalitetsskillnad! Brian når inte upp till Bons nivå som textförfattare, men i sina bästa stunder, som i ”Nervous shakedown”, ”Spellbound” eller ”Meanstreak” är han i vart fall bra nära.
Fink gör i princip ingen skillnad på bröderna Youngs texter, som ju antingen bara är plumpa eller helt saknar innebörd, och Brians betydligt mer genomarbeta och underfundiga texter. Fink tycks mena att Bon var så mycket mer sofistikerad som textförfattare än Brian, och tycks ställa Bons bästa texter, som återfinns på Powerage, mot Brians sämsta och vulgäraste. Men Fink tycks glömma texter som ”Go down”, ”She’s got balls” eller originaltexten till ”The Jack”, låtar som är så långt ifrån sofistikation man kan komma. Roliga, javisst, men knappas intellektuella eller sofistikerade.
Det är lite märkligt att en bok om bröderna Young i princip endast handlar om AC/DC. Det är klart att det är deras professionella liv som är det väsentliga, och de har inte gjort mycket utanför AC/DC. Men ändå, man lägger ner boken med en känsla av att man inte har fått reda på något mer om bröderna som personer eller privatpersoner än man visste innan. Rent skvaller är naturligtvis inte av intresse, men om nu boken skall handla om bröderna Young och inte enbart om bandet, vore det roligt att få veta lite mer om dem privat. På sin höjd nämnder Fink var de bor och deras fruar och barn, och Fink skriver några stycken om kontroverserna kring Angus hus i Alten. Men mer om hur bröderna är när de inte spelar i AC/DC får man inte veta. Bröderna Young har ju alltid varit väldigt förtegna om sitt privatliv, och om Jesse Fink hade ambitionen att bryta igenom deras mur, har han misslyckats.
En sak är riktigt bra med Finks bok, och det är bildmaterialet. Han har lyckats hitta många roliga och bra, tidigare opublicerade bilder.