51WT25-VkUL._SX324_BO1204203200_

Live Wire A memoir of Bon Scott by three people who knew him best
Mary Renshaw, John D’Arcy and Gabby D’Arcy

Ofta känner man sig föranledd att sluta recensioner om nya AC/DC-böcker med påpekandet att de främst riktar sig till de redan frälsta, att framför allt inbitna nördar har något utbyte av dem. I detta fall inleder jag med den brasklappen: Denna bok är verkligen inte någon god introduktion till Bon Scotts liv och musik för den som inte tidigare är bekant med mannen och hans verk. Och det är med den faktorn i bakhuvudet denna recension är skriven.

Böcker om Bon Scott och tidiga AC/DC har börjat dugga allt tätare och många suckar kanske över ännu en bok skriven för att göra pengar på en kontakt med honom. Detta anser jag anser vara en rätt poänglös kritik. Om böckerna har sin läsekrets är det väl inte fulare att skriva om sin bekantskap med Bon Scott än vad det är att tjäna pengar på något annat sätt? Denna bok är dock öppen för kritik av denna typ, eftersom den är skriven av tre personer vilkas berättelser om Scott uppenbarligen var för sig inte räckte för en hel bok, varför de har slagit sig ihop och skrivit boken tillsammans.

Personerna som skrivit boken är John D’Arcy, roadie för Scotts band The Valentines i slutet av 60- och början av 70-talet, dennes fru Gabby D’Arcy och Scotts flickvän Mary Renshaw. Alla tre umgicks främst med Scott under hans tid med The Valentines och när bandet därpå, Fraternity, var baserat i Australien (bandet prövade sedan sin lycka utan framgång i England under ett års tid). Detta gör att boken är som utförligast beträffande Scotts tid före AC/DC, vilket gör att den även för en inbiten AC/DC-lyssnare bör ha begränsat intresse. Till det kommer det faktum att även Scotts Valentines- och Fraternity-dagar är relativt väl dokumenterade sedan tidigare, främst genom Clinton Walkers Highway to Hell – The life and death of AC/DC legend Bon Scott, och på senare år Scotts fru Irene Thorntons bok My Bon Scott. Om dessa böcker inte är tillräckliga, utan du vill ha ännu mer detaljer om Scotts liv, främst kring skiftet mellan 60- och 70-tal är detta boken för dig.

Jag vill inte vara alltför kritisk; jag tyckte boken var genomgående underhållande läsning, men den tillför inte mycket mer än detaljer till historien om Bon Scott. Och den ger inga ytterligare ingångar till eller information om hans musik eller texter, förutom den intressanta detaljen att han skrev en låt med titeln ”Clarissa” före AC/DC-tiden, vilken ännu aldrig givits ut, om den nu existerar i inspelad form. En annan möjligen intressant upplysning är att Mary Renshaw menar att Scott skrev texten till AC/DC:s ”Love song” med henne i åtanke. Man undrar dock vilka andra flickvänner som han sade samma sak till?

En av bokens styrkor är det tidigare opublicerade bildmaterialet. En del av bilderna föreställer bokens författare och har ingen direkt Bon Scott-koppling, men det gör inget eftersom de är tidstypiska och passar bra in. Man måste däremot beklaga att förlaget valt att trycka boken på så uruselt papper, vilket drabbar många av bilderna. Tack och lov är en del bilder tryckta på en separat plansch med bra papper i bokens mitt, men de övriga kommer verkligen inte till sin rätt på det dåliga pappret.

Alla tre författarna hade uppenbarligen brevkontakt med Scott när de inte träffade honom dagligen. Med det i åtanke är det tråkigt att boken inte innehåller fler brevcitat. Det hade kunnat lyfta den ytterligare än nivå. Och varför inte ett enda brev i faksimil med bra tryck? Jag förstår om någon möjligen anser att det vore orätt mot Scott att låta trycka av hans brev, men författarna är ändå så pass öppenhjärtiga i sina skildringar att det knappast hade gjort någon skillnad.

Bokens främsta sida – och det är en viktig sak – är att den inte förefaller att väja för att berätta någon historia av moraliska skäl. Den flödar av narkotika- och sexskildringar vilket onekligen gör den till ett intressant tidsdokument, och man undrar ibland hur vissa av de inblandade kunde överleva 60-talet.