Publicerat på

Alistair Kinnear om natten då Bon Scott dog

Alistair Kinnear var den sista personen som såg Bon Scott vid liv. I flera år har även AC/DCs mest hyllade biografier trott att han inte existerar. Nu, exklusivt för Metal Hammer och Classic Rock berättar Alistair om vad som egentligen hände den natten för drygt 30 år sedan.
”I slutet av 1978 träffade jag Silver Smith och vi flyttade tillsammans in i en lägenhet i Kensington. Hon hade tidigare varit tillsammans med Bon. Bon flyttade in hos oss för två veckor och vi blev goda vänner. Efter det flyttade Silver till Australien för ett år och jag flyttade till Overhill Road i East Dulwich.

Den där kvällen, 18 februari 1980, bjöd Zena Kakoulli in mig (som var gift med bandledare Peter Perrett) till ett invignings gig för hennes systers band på Music Machine i Camden Town (omdöpt Camden Palace 1982). Jag ringde Silver, som hade flyttat tillbaka till London, för att se om hon ville följa med men hon var upptagen den kvällen. Däremot föreslog hon att Bon kan vara intresserad, eftersom han hade ringt henne tidigare. Jag ringde upp honom och han ville gärna följa med så jag hämtade honom från hans lägenhet på Ashley court i Westminster.

P1010946
Bons lägenhet i Ashley Court, Westminster

Det var en bra fest och Bon och jag både drack alldeles för mycket men jag såg inte att han skulle tagit några droger den kvällen. På slutet av kvällen erbjöd jag honom skjuss hem. När vi närmade oss hans lägenhet, insåg jag att Bon var medvetslös. Jag lämnade honom i min bil och ringde på hans dörr, men hans dåvarande flickvän (Ana Baba) öppnade inte. Jag tog Bons nycklar och gick in i lägenheten men ingen var hemma. Det var omöjligt att väcka Bon, så jag ringde Silver för rådgivning. Hon sade att han var ute ganska ofta och att det var bäst att bara låta honom sova bort det.

Jag körde till min lägenhet på Overhill Road och försökte lyfta honom ur bilen, men han var alldeles för tung för mig att bära honom i det tillståndet jag befann mig i. Så jag satte honom i det främre passagerarsätet och drog det tillbaka lite så att han kunde ligga raklång. Jag gav honom en filt och lämnade en lapp med min adress och telefonnummer och sedan så gick jag in för att sova. Det måste ha varit vid 4-5 tiden och jag sov till elva när en vän väckte mig, Leslie Loads. Jag var väldigt bakfull och bad Leslie göra mig en tjänst och gå för att se om Bon låg kvar. Några minuter senare kom han tillbaka och berättade att min bil var tom så jag fortsatte sova, förutsatt att Bon hade vaknat och tagit en taxi hem. Vid halv åtta på kvällen gick jag ner till min bil för avsikt att besöka min flickvän som var på sjukhus, och blev chockad att hitta Bon fortfarande liggande i framsätet, livlös. Jag körde honom genast till King’s College Hospital och de sa åt mig att han var död vid ankomsten. I rättsläkarens rapport stod det att han dött av akut alkoholförgiftning.

certificat_deces
Bons obduktionsrapport

Det har sedan dess spekulerats i att Bon kvävdes i sina egna spyor, men jag kan varken bekräfta eller dementera detta, och hans dödsattesten säger ingenting om det. Det fanns inga spyor i bilen och som en del andra rapporter säger, han sveptes inte runt växelspaken då jag fann honom. Jag gjorde ett uttalande till polisen på sjukhuset. Nästa dag kom Silver för att se hur jag mådde. Hon berättade för första gången att Bon hade fått behandling för leverskador, men hade missat flera läkarbesök. Jag önskar att jag hade vetat det lite tidigare. Jag beklagar verkligen Bon död.

Det har antytts att jag ”försvann” efter hans död, men faktum är att jag har bott på Costa del Sol i 22 år och arbetar fortfarande som musiker. Jag håller fortfarande kontakt med de flesta av mina gamla vänner i England och i andra delar av världen, så jag är inte gömmer sig från någon. Vad jag vill förmedla från denna olyckliga erfarenhet är tanken att vi alla bör ta bättre hand om våra vänner, och ta till en viss försiktighet när vi inte känner till alla fakta.”

Texten ovan är ett utdrag ur ”AC/DC Special” (publiserad i Classic Rock Magazine och Metal Hammer 2005) och är översatten av Johan Kreku